Det var dags att börja på B-kursen i historia, 1999 om jag inte minns fel, och vi skulle ha en föreläsning med Dick Harrison. Honom hade vi aldrig tidigare mött. Alltid spännande med nya föreläsare och nya möten, men när han uppenbarade sig i dörren var det många som undrade vem den grå figuren var. Det var vårt första intryck.
Harrison var fortfarande bara en av många andra föreläsare på Linköpings Universitet, han hade ännu inte utmärkt sig, ingen av oss hade hört hans namn eller vad han forskade i.
Snart hade vårt första intryck ändrats. Efter en föreläsning i ett rasande tempo med imitationer av bland annat Conan Barbaren, var vi alla övertygade om att det skulle bli en händelserik vår.
Vi lyssnade spänt på vår nya föreläsare och gjorde allt vi kunde för att försöka hinna med att anteckna under föreläsningarna. Samtidigt började förberedelserna för B-uppsatserna. Harrison verkade ha enormt mycket mer tid än alla andra, de flesta andra tog emot ett visst antal studenter för handledning. Men hos medeltidshistorikern fanns inga gränser, han hade tid för alla och alla var lika välkomna.
När arbetet med uppsatserna var i fullgång började det pratas. Vi hade fullt sjå med att hålla sidantal, med att få tag i källor, med att vara historiskt korrekta osv. Då hörde vi ryktas om att Harrisons egen B-uppsats var något speciell. 300 sidor (!) tror jag att det var. Alla var konfunderade. Hur kan man skriva en så lång uppsats och hur kunde det bli godkänt? Vi var ju tvungna att hålla oss inom ett visst sidantal.
Nåja, det var i alla fall då vi började inse att Harrison inte var som alla våra andra föreläsare. När vi andra gick hem på eftermiddagarna såg vi honom smyga omkring mellan hyllorna i biblioteket, alltid med näsan i en bok. Det lyste i hans rum sent på kvällarna och hur tidigt man än kom till universitetet var han alltid på plats.
Vad är det då som är så speciellt med Dick Harrison? Vad är det som gör att hans dygn verkar ha fler timmar än vårt? Hur är det möjligt att hinna skriva så mycket på så kort tid utan att tappa lusten eller lågan?
Jag vet inte, men jag tänker fråga honom. Skulle jag gissa så tror jag att det måste ha med nyfikenheten att göra. Ett litet barn slukar nyfiket i sig all information från yttervärlden. Ett gem är lika intressant som en mobiltelefon. Nyfikenheten och viljan att lära sig styr och leder barnet framåt i livet. Kanske är det just det som driver Harrison på hans väg genom historien, hans outtröttliga jakt på historier att avslöja och berätta om. Nyfikenheten och viljan att lära sig och att lära ut.
Jo, jag har frågat honom. Eftersom jag vet att våra vägar kommer att korsas under bokmässan i Örebro passade jag på att skicka ett mail till min gamla föreläsare. Han har fortfarande tid. Tid för alla sina studenter, även för oss som lämnat universitetet. Han har tid att svara på mail och i somras hade han tid att träffas under Medeltidsveckan för en specialbrygd öl på Kapitelhusgården i Visby.
Dessutom tog han sig tid att lyssna på min guidning av utställningen 1361 (det år Valdemar Atterdag invaderade Gotland). Lite läskigt att ha en professor i medeltidshistoria på visningen, men det gick bra. Vilket jag borde förstått, för behovet av att sätta guiden på plats verkar inte finnas hos Harrison, vilket det annars gör hos ett flertal av våra besökare. Men det var inte det jag skulle berätta nu, utan vad Harrison svarade på mina frågor.
Alltså:
Hur är det möjligt att hinna skriva så mycket på så kort tid utan att tappa lusten eller lågan?
Svaret på din fråga är egentligen tredelad:
1. Nyfikenheten
2. Lusten och viljan att lära ut,
samt
3. "Hantverkskunskaperna"
Kan du utveckla det?
Att skriva, undervisa, lära ut m.m. är mycket mer transpiration än inspiration. Det räcker inte att var nyfiken och lustfylld om man inte har övat i något decennium på att göra det bra och effektivt. Att jag numera kan skriva böcker fort och samtidigt forska m.m. beror på hård träning - jag har lärt mig hantverket. Detta är ett simpelt faktum, men det glöms lätt bort.
Som sagt, ett simpelt faktum, han kan hantverket och vi, hans före detta och hans nuvarande studenter, vi vet det. Alla som läser hans böcker vet det, och många av oss önskar att vi kunde en bråkdel av det hantverket.
Och som Dick avlutade sitt svar, det ska bli kul att ses i Örebro!
|
.gif)
