Litteraturen i EU:s nya länder

Efter att Europeiska unionen vuxit från 6 till 15 medlemsstater förbereder den sig nu för den hittills största utvidgningen när det gäller omfattning och mångfald. 13 länder har ansökt om medlemskap: 10 av dessa länder: Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, och Slovenien kommer att ansluta sig den 1:a maj 2004. Dessa länder kallas "anslutningsländer". Bulgarien och Rumänien hoppas kunna ansluta sig år 2007, medan Turkiet ännu inte förhandlar om medlemsskap.

Inför utvidingningen har vi sammanställt lite om litteraturen i de nya länderna. Länkar vidare till recensioner och externa texter.

Håll till godo!

Polen

Zagajewski

"Törst"

Szymborska

"Dikter"

Sedan 1795, då Polen förlorade sin självständighet och delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike, har poesin haft en speciell ställning. Poesin var viktig för polackernas nationella identitet fram till oktoberrevolutionen 1917 och friheten 1918. Sedan fortsatte förtrycket av det polska folket genom Hitlers och Stalins pakt 1939.

Två händelser under seklets senaste två decennier har haft en fundamental betydelse för polsk poesi. Det var Nobelpriset i litteratur som 1980 tilldelades Czeslaw Milosz och 1996 - Wislawa Szymborska.

Poeter har en särställning i Polen men förväntas skriva "seriös" poesi. Underhållande lyrik är inte så väl ansedd av den allmänna opinionen. "De nya mästarna", nu i 50 års ålder, är den engagerade poesins veteraner. De kallas "Generation 68" eller "Nya Vågen". De mest intressanta är Stanislaw Baranczak, Adam Zagajewski (som båda bor utomlands, i USA resp. Frankrike), Ryszard Krynicki och Ewa Lipska. Några, som Jacek Bierezin och Jerzy Gizella har aldrig riktigt fått någon chans att visa sin förmåga, andra, som Stanislaw Stabro, Julian Kornhauser, Leszek Szaruga verkra mest som litteraturkritiker och främjare av polsk kultur.

Mer om kultur i Polen: http://www.polskainstitutet.se
Möt Czeslaw Milosz i en intervju: http://www.gp.se

Ungern

Under 1500-talet skapades den nationella litteraturen i Ungern men texter från tidigare århundrade finns bevarade. Liksom i många länder i Europa var det genom översättning av Bibeln, en likriktare av det litterära språket, som satte fart på litteraturen. Kuruc-sångerna, en folklig lyrik från Rákóczidynastins frihetskrig på 1600- och 1700-talen sjung fortfarande i Ungern. Under upplysningstiden genomgick språket en revolution i Ungern. Ett förnyelseprogram engagerade författare och vetenskapsmän. Och resultatet blev det moderna ungerska språket med otaliga nya ord. Mihály Csokonai Vitéz (1773-1805) utgör en syntes av det gamla och moderna ungerska språket.

Imre Kertesz

Recensioner, info >>

Romantiken i ungersk litteratur sammanföll med en reformperiod som kännetecknades av ekonomisk utveckling, nationell frihetssträvan och politisk optimism. Till romantikens store författare räknas lyrikern Mihály Vörösmarty och József Eötvös, pionjär för den realistiska litteraturen.

År 1908 grundades Nyugat ('Väster'), en litterär tidskrift, som fram till 1941var betydelsefull för ungersk litteratur. Tidningen förespråkade en radikal borgerlig humanism och var öppen för alla nya litterära strömningar. Varje betydande författare under denna period publicerade sig i Nyugat. Hit räknas prosaisten Zsigmond Móricz och hans tidiga naturalistiska romaner och senare realistiska och samhällskritiska verk; den impressionistiske poeten och romanförfattaren Margit Kaffka samt poeterna Árpád Tóth, Mihály Babits och Dezsq Kosztolányi. Efter Nyugat uppstod flera betydande nya tidskrifter. Magyar Csillag ('Ungersk stjärna') fortsatte Nyugats kamp för en bred antifascistisk front.

Attila József

"en eld som bränner mig"

Efter det kommunistiska maktövertagandet präglades litteraturen av den officiella dogmatiska synen och den administrativa politiska styrningen. De bästa författarna blev inte publicerade eller tystnade självmant. Men från andra hälften av 1960-talet skedde en viss liberalisering, och poeter som Sándor Weöres, Ágnes Nemes Nagy, och János Pilinszky fick sina verk utgivna. Perioden kännetecknades av nytänkande och mångfald och prosan utmärkte sig speciellt. Géza Ottlik, som publicerade sig redan i Nyugat, och Miklós Mészöly bröt med den traditionella romankonstruktionen. I deras spår följde den unga generationen, bl.a. Péter Nádas och Péter Esterházy. Författarna spelade en stor roll i förberedelserna för den politiska förändringen i under 1980-talet.

2002 tilldelades Imre Kertesz nobelpriset i litteratur, bl.a. för sin skildring "Mannen utan öde" om tiden i koncentrationsläger.

Tjeckien

Ursprungligen skrevs litteratur på fornkyrkoslaviska och latin. Från 1500-talet kan nämnas Hájeks "Kronika weská" ('Tjeckisk krönika', 1541), originella reseskildringar och de böhmiska brödernas verksamhet. Dit hör Jan Blahoslavs verk och "Kralicebibeln", en nyöversättning av Bibeln, viktig för tjeckiskans utveckling. 1600- och 1700-talen innebar en stagnation i litteraturens utveckling. Högt stod dock J.A. Comenius skrifter, bl.a. den unika allegorin "Labyrint svxta" ('Världens labyrint', 1631).

Det nationella uppvaknandet (ca 1780-1848) var inriktat på det tjeckiska skriftspråkets och den tjeckiska litteraturens förnyelse. Slavisk gemenskap, tjeckisk historia och folkdiktning dyrkades.

Capek

Mer >>

Avantgardet under mellankrigstiden, särskilt Jiòí Wolker och Jaroslav Seifert, skrev en revolutionär proletär poesi med tydlig socialistisk tendens. Jaroslav Hacek skrev den antimilitaristiska romanen "Osudy dobrého vojáka tvejka za svxtové války" (1-4, 1921-23; "Den tappre soldaten tvejks äventyr under världskriget"), Karel Kapec skrev utopisk och filosofisk prosa, Vladislav Vanwura avantgardistisk prosa, Ivan Olbracht sociala romaner, Egon Hostovský psykologiska romaner, och Josef Knap beskrev bondesamhället. Under andra världskriget stod de nationella traditionerna i förgrunden. Det uppstod dock nya avantgardistiska sammanslutningar som Grupp 42 med Jiòí Koláò.

Yttrandefriheten beskars radikalt av kommunisterna efter 1948. Först under 1960-talets töväder förnyades litteraturen av bl.a. Bohumil Hrabal, Ivan Klíma, Milan Kundera, Vxra Linhartová, Josef tkvorecký och Ludvík Vaculík. De skildrade samhället i kris och reagerade med skepsis mot enkla ideologiska lösningar, makt- och språkmissbruk. Många författare gick i spetsen för demokratiseringsprocessen och drabbades efter 1968 av publiceringsförbud. Dessa och även många yngre publicerade sig genom underjordiska kanaler, organiserade av bl.a. Václav Havel och Ludvík Vaculík, eller emigrerade som Milan Kundera och Pavel Kohout samt Josef tkvorecký och Zdena Salivarová, vilka startade ett tjeckiskt förlag i Canada. Av dem som tilläts ge ut böcker kan nämnas Ota Pavel, Vladimír Páral och nobelpristagaren Jaroslav Seifert. Från 1970-talet utvecklades en tjeckisk undergroundlitteratur. Flera författare, som Daniela Hodrová och Jiòí Kratochvil, ägnar sig i dag åt experimentell, postmodernistisk poesi och prosa. Också självbiografiska verk, t.ex. Jan Zábranas dagböcker, röner stort intresse.

Mer om tjeckisk littaratur av Ivan Klima: http://www.eurozine.com

Lettland

Fram till mitten av 1800-talet utgjordes den lettiska litteraturen av muntligt traderad folkdiktning och tyskpåverkad religiös uppbyggelselitteratur. År 1879 utkom den första lettiska romanen,och redan vid självständighetstidens början 1918 hade den lettiska litteraturen integrerats i den västerländska. Rcdolfs Blaumanis skrev psykologiska noveller och folkliga skådespel, K[rlis Skalbe panteistiskt inspirerad lyrik och konstsagor.

Under mellankrigstiden blev staden ett aktuellt tema och Aleksandrs raks dess främste diktare. Efter andra världskriget uppstod ett litterärt vakuum. Många författare hade dödats, andra hade flytt till väst. Den litterära utvecklingen hämmades av sovjetregimens förtryck. 1960-talets lyrik präglades av dold protest och bitterhet, med namn som Vizma Bel{evica och Knuts Skujenieks. Under 1980-talet var M[ra Z[l]tes av folkloristisk symbolik präglade diktning mest framträdande. Inom prosan vidareutvecklade Reg]na Ezera den psykologiska romanen. Fram till 1970-talet blomstrade en nationell exillitteratur, men redan på 1960-talet protesterade unga diktare mot en nationell kanon och skrev i stället om individuella problem.

Estland

Av estnisk folkdiktning, som huvudsakligen är lyrisk, har hopsamlats en betydande mängd. Folkdiktningen har kontinuerligt påverkat den estniska lyriken och till en del utgjort grundvalen för F.R. Kreutzwalds nationalepos "Kalevipoeg" (1857-61). Perioden för det nationella uppvaknandet (1860-85) kännetecknas av påverkan från tysk senromantik. I början av 1900-talet knöts kontakter med skandinavisk och västeuropeisk litteratur. Lyriken såväl som novellistiken var expressiv och symbolisk.

Hösten 1944 flydde ca 2/3 av de ledande estniska författarna undan sovjetarmén till väst (en stor del till Sverige). Den stalinistiska terrorn och dess efterdyningar (1945-60) bromsade den litterära utvecklingen. Dagens estniska lyrik är full av protest och söker filosofisk kontakt med omvärlden. Litteraturen lever vidare i exilen, där lyriken till en del fått politisk inriktning, medan den berättande litteraturen har utvidgat sig till att omfatta hela den europeiska historien. Under senare år har kontakterna åter knutits mellan författare i hemlandet och i exilen. Den estniska litteraturen är oftast mindre allvarlig än den skandinaviska och har gemensamma drag med den mellaneuropeiska litteraturen, t.ex. polsk, tjeckisk och ungersk.

Amatörteatern har åtnjutit stor popularitet sedan sekelskiftet. De professionella teatrarna har spelat samtida europeisk dramatik. Den populäraste inhemska teatergenren utgörs av satiriska komedier med vitsig, folklig dialog.

Litauen

Litteratur på litauiska, tidigast med religiöst innehåll, uppstod på 1500-talet. Det skönlitterära skapandet inleddes av Donelaitis, vars realistiska hexameterdikt "Metai" ("Årstiderna") utgavs 1818. Under pressförbudet 1864-1904 trycktes böcker och tidningar bl.a. i Ostpreussen och smugglades in. Under denna tid framträdde nationalskalden Maironis.

Inga-Lina Lindquist

"Avdelningen för påhittade föremål"

Den följande generationen kom genom sin universalism och stilbegåvning att göra sig gällande långt utanför landets gränser. Hit hör prosaisten Antanas Vaiwiulaitis. Den sovjetiska ockupationen 1940 medförde att många författare flydde västerut och att litteraturen i hemlandet blev alltmer smalspårig och enkelriktad. Bland exilförfattarna kan nämnas Kazys Bradunas och Henrikas Nagys. Under den s.k. töperioden efter Stalins död kunde dock den litterära verksamheten bedrivas i något större frihet. Den allra yngsta generationen, som vuxit upp som sovjetmedborgare, är ganska stor och produktiv. Dit hör Romualdas Grannauskas, vars roman "Livet under lönnen" är ett kusligt dokument om ett samhälles sönderfall.

Malta

Det maltesiska kulturlivet har i historisk tid varit starkt präglat av såväl engelska som italienska influenser. En litteratur på maltesiska kan sägas ha initierats först med poeten Dun Karm (pseudonym för Carmelo Psaila, 1871-1961). Karm har följts av bl.a. Mario Azzopardi (f. 1926) och en dynamisk generation av dramatiker och teatermän, i många fall knutna till den anrika Manoel-teatern i Valletta.

Slovenien

Den moderna slovenska litteraturen grundlades under senare delen av 1700-talet. Ytterst till följd av landets befolkningsstruktur blev den litterära utvecklingen under 1800-talet starkt polariserad och fördröjd.

Perioden från slutet av 1800-talet till första världskriget kallas även i den slovenska litteraturen för "den moderna". Den frambragte två diktare av europeisk rang: Oton uupanwiw, som var den slovenska modernistiska poesins portalfigur, och Ivan Cankar, som hade motsvarande ställning i prosan och dramat.

Poesin efter första världskriget var främst inspirerad av expressionism av olika schatteringar. Bland företrädarna märks Srewko Kosovel och Edvard Kocbek. Tyngdpunkten i det starka sociala engagemang som utmärkte den slovenska mellankrigslitteraturen försköts från mitten av 1920-talet från poesin till en samhällstillvänd realistisk prosa. Det mest kända namnet är Preihov Voranc. På 1930-talet framträdde Anton Ingoli.

Efterkrigstidens slovenska poesi har utvecklats inom ett breddat modernistiskt register. Ciril Zlobec och Dane Zajc hör till de mest betydande. Till de redan nämnda realisterna från 1930-talet kan inom prosan läggas Ciril Kosmaw. Matej Bor har företrätt både poesi, prosa och drama.

Läs mer om Slovenien: http://www.sigov.si/

Slovakien

Slovakisk litteratur skriven på latin eller tjeckiska med slovakiska inslag fick ett uppsving från 1600-talet, med t.ex. den protestantiska psalmboken av Jiòí Tòanovský (1636), den katolska "Cantus Catholici" (1655), den sedelärande "Valaská {kola" ('Herdeskolan', 1-2, skriven 1755, tryckt 1830) av Hugolín Gavloviw på vers. Under upplysningstiden blev litteraturen en viktig faktor vid den slovakiska nationens uppvaknande; patriotism och slavisk gemenskap var bärande idéer.

Vid 1900-talets början lade symbolisten Ivan Krasko grunden till modern slovakisk poesi, och efter Tjeckoslovakiens tillkomst 1918 utvecklades den slovakiska litteraturen dynamiskt och mångfasetterat. Inom poesin märktes vitalisten Ján Smrek och neosymbolisten E.B. Lukáw. Kring tidskriften DAV samlades vänsteravantgardet med bl.a. poeten Laco Novomeský och Ján Rob Poniwan. Socialistisk prosa skrevs av Fra|o Král’ och Peter Jilemnický. Slovakisk surrealism representerades av bl.a. Rudolf Fabry. En annan riktning var "naturismen" med författare som Margita Figuli.

Efter 1945 har nya namn tillkommit, men under kommuniståren 1948-89 präglades litteraturen av politisk anpassning. Flera författare har efter 1956 och under 1960-talet försökt befria sig från inskränkningarna. Bland stalinismens främsta kritiker kan nämnas Dominik Tatarka. Av poeterna kan nämnas Miroslav Válek och Milan Rúfus och av prosaförfattarna Vladimír Mináw och Alfonz Bednár.

Läs mer om Slovakien: http://www.slovakia.org/

Källor:
- NE
- http://www.polskainstitutet.se
- http://www.europa.eu.int

dagensbok.com [2004-04-29]