| Avstampet i det avskyvärda
Det har antagligen aldrig varit finare än att vara vanlig i Sverige
så mycket som det är det just nu, veckorna sen valet och
framåt. Det enkla, det rediga, det vanliga. Sverige spöar
Spanien utan Zlatan i laget. Sverige hurrar i sofforna. Lagmoralen har
segrat. Sverigedemokraterna vinner mark och vår sociala sfär
rubbas en aning. Givetvis skulle ingen kalla sig rasist, även om
de röstade på sd, men politikerföraktet som ligger i
grund är det som burit partiet framåt.
Vanligt folk regerar bättre än politiker. Zlatan är en
gnällig jävel som ska vara glad att han får vara med
i landslaget.
Senast i raden av förkämpar för den lilla människan
är mediaprofilen Gert Fylking som, enligt devisen att det är
”hånfullt” mot svenska folket av Svenska Akademien
att utse personer som ingen vet vem det är till vinnare av Nobels
litteraturpris, skapat ett ”Folkets litteraturpris”. I SvD
läser jag att Fylking tror att Liza Marklund, Henning Mankell och
Jan Guillou ligger bra till för att få priset och att det
är osannolikt att folket väljer någon okänd författare.
Folkets litteraturpris är Fylkings känga mot finkulturen,
tydligen.
Efter valet läste jag en intervju med sd:s starkaste namn i Örebro
Län, Daniel Spiik, där han berättade om sitt liv på
gården han drev, att han önskade att han inte pluggat gymnasiet
utan att han direkt hoppat på att jobba. Om det kommande jobbet
som politiker sa han att han inte visste hur det fungerade, men att
han skulle läsa på nu. Han var ju tvungen. Sd kom ju in.
Det är i det här läget som Fylking är smart.
Han ser föraktet i Sverige. Sån koll har han, är jag
övertygad om. I alla år har han kunnat skapa Folket litteraturpris,
men det är givetvis nu han förstår att han ska slå
till – i Eftervalsverige där nya kommun- och landstingpolitiker
lyfts fram för deras förmåga att vara vanliga, rediga
och, kanske en smula underordnat i sammanhanget, duktiga på att
i det verbalt dolda piska alla svartingar som flyttat in i kvarteret
de senaste åren.
Jag växte upp i ett Kumla som i brytet mellan 80- och 90-tal var
väldigt duktiga på att skapa den mentalitet som hjälpte
Bert Karlsson in i riksdagen.
Jag trodde att vi tagit oss bort från det där idag.
Jag tänkte att den rundan med ny demokrati var ett sista, förvirrat
utlopp för det stängda och totalt utländsk mediafria
folkhem som tvingades öppna sig för världen efter att
Olof Palme mördades.
Jag hoppades att vi kommit lite längre i det lilla landet Sverige.
Nu förutsätter jag istället att det första Folkets
litteraturpris gör är att postumt ge en lifetime achievement
award till Astrid Lindgren.
Allt annat vore populistiskt tjänstefel.
|
