Nu var det julafton. Gamle Scrooge satt upptagen i sitt kontor. Det var mycket kallt; han kunde höra folk på gatan slå åkbrasor för att hålla sig varma. Det var tät dimma. Klockan var tre, men det var redan mörkt. Det hade inte varit riktigt ljust på hela dagen. Det brann ljus i fönstren i kontoren i närheten. De lyste som röda bloss i den bruna tjockan. Dimman kom krypande in genom varje springa och nyckelhål. Den var så tjock, att man knappt kunde se husen på andra idan gatan.
  Dörren till Scrooges kontor stod öppen, så att han skulle kunna hålla ett öga på kontoristen, som arbetade i ett litet rum på andra sidan korridoren. Scrooge hade en mycket liten brasa brinnande, men kontoristens var ännu mindre och han kunde inte lägga på mera kol, för kolboxen stod inne hos Scrooge.
  - God jul, morbror! Och Gud välsigen dig! ropade en glad röst. Det var Scrooges systerson.
  - Äsch, sa Scrooge. Sånt skräp, sånt nonsens.