 |
 |
 |
 |
 |
 |
||
 |
 |
||
| |||
|
|
|
|
|
|
||
|
|
||
|
| |||
Magnus Gustafson rapporterar från Bokmässan |
|
|
Ja, vad minns jag egentligen från bokmässan i Örebro 2005? Jo, jag minns det varma mottagandet som min nyskrivna text ”Welcome to Sweden” fick när jag läste upp den i samband med middagen på Satin när dagensbok.com firade fem år med pompa och ståt på lördagskvällen. Jag tröstade mig med detta minne när samma text en vecka senare totalt drunknade i rock´n´roll-jubileet på Smedjan i Köping. Jag minns också stressen inför det första framträdandet inne på mässan mitt på lördagen. Musikern Sara Ramzell som jag skulle uppträda tillsammans med anlände med tåg 12.04. Elva minuter senare skulle vi uppträda i Poesitornet. Tåget var inte försenat, men det skulle ändå bli tajt. När jag stod vid perrongen och väntade på Sara ringde jag vännen och författaren Michael L-E Eriksson som fanns inne på mässan och frågade om han kunde tänka sig att gå upp och läsa något eget material under fem minuter. Han tackade ja, och Sara och jag kunde gå i lugn takt till slottet. Det var ingen stor publik i Poesitornet. Men de som var där var verkligen intresserade. Vårt program, popmusik framförd på akustisk gitarr av Sara varvat med absurd kortprosa skriven av mig, tycktes fungera. Det var en skön känsla efteråt, eftersom jag grubblat en hel del kvällen innan. Efter framträdandet gick Sara, Michael och jag och drack en kopp kaffe och pratade lite. Det var trevligt. Jag pratade en del om ett misslyckat försök att arrangera en frukost med kulturprogram på min arbetsplats. Jag återgav en del detaljer kring hur arbetskamraterna dömde ut idén eftersom det skulle bli rörigt när folk gick och tog kaffe. Michael, som hämtat väldigt mycket inspiration från sitt jobb på ett lager i Västerås till sin debutroman ”Stopp, det räcker! Tonårsfesten är över” tyckte att det verkade som att jag hade bra stoff på landstingets kansli. Sedan berättade han om basen på lagret som ofta blir bjuden på kaffe trots att han inte vill ha något kaffe när han är ute och reser och träffar kunder. I Stockholm däremot är det ett helt annat klimat. Där frågar ingen om kaffe. Det är i och för sig inget problem eftersom han inte vill ha kaffe. Men de kunde ju i alla fall fråga, tycker han. Sedan uppträdde vi alla tre lite improviserat vid dagensbok.coms monter. Det var ganska usla förhållanden, men det ingick också i spelreglerna eftersom vi uppträdde mitt i mässminglet. Bäst funkade Michael L-E:s korta dikt Röd gryning (se Bonusinformation) om en man som vaknar upp en vacker sommardag och tar del av dagens nyheter – massaker i Bagdad och blodbad på Västbanken. Csabi Urbán kompade på gitarr och det blev väldigt stämningsfullt. Därefter lyssnade vi på några mer eller mindre unga män i kulturgruppen Kalashnilove som läste noveller från en ny antologi. Det var en obehagligt testosteronfylld stämning och vi lämnade uppläsningen i förtid. Även om det inte var dikter utan noveller som lästes upp så kändes det som att framträdandena gick i samma anda som den nya estradpoesin. Problemet med estradpoesin är att den handlar mer om framträdande än textinnehåll. På väg ut från mässan funderade Michael på om estadpoesin verkligen kan få kallas poesi, eftersom idén med poesi är att texten ska vara väldigt koncentrerad. (Här måste jag erkänna att jag mitt under uppläsningen av min definition av Småstadsborgaren vid dagens boks monter plötsligt kände mig som en strömlinjeformad estradpoet med vänsterpolitiskt budskap. Det var en otäck känsla.) Själv började jag jämföra estradpoesin med ett annat återkommande tema på mässan, nämligen författaren Herman Lindqvist. Herman Lindqvist gör varje år research på en kung och ger sedan ut en bok i ämnet. Kanske är Hermans historieskrivning förutsägbar och endimensionell. Men frågan är om den ändå inte är att föredra framför estradpoesin. För vad vill egentligen estradpoeten berätta däruppifrån sin scen? Medan det pågick något slags dagensbok-redaktionsmöte i mamma Rigmors kök vid Stortorget satt jag och pratade med poeten Kristoffer Flensmarck och konstnären Katrine Persson i vardagsrummet. Kristoffer och Katrine lärde jag känna på bokmässan i Göteborg och det var kul att se dem igen. Vad minns jag mer? På efterfesten hemma hos Mikael Lehikoinen skrålade jag och Csabi Urbán med i den fantastiska Eldkvarn-låten ”Ta min hand”. Hångelpoeten Bob Hansson kom förbi, nynnade med i några rader och log innan han återigen satte kurs mot sin blondin. Kanske är det själva hånglet som estradpoesin handlar om? I så fall förtjänar den respekt. |
|
|
av Magnus Gustafson www.magnusgustafson.se [2005-12-08] |
|
||||||
 |
||||||
|
||||||
|
||||||
|
||||||
 |
 |
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
 |
