<-- Tillbaka De första åren
Eucken fick ... ... men inte Tolstoj!	I Alfred Nobels testamente står det allmänt att prisen (alla fem) ska gå till den som under gångna året "gjort mänskligheten den största nytta", och vad gäller litteraturpriset specifikt, den som "producerat det utmärktaste i idealisk riktning". Ordet idealisk har orsakat mycket bråk och gråa hårstrån, då de flesta hävdar att Nobel nog menade "idealistisk riktning", dvs, för att hårdra det, ett engagerat verk i någon mening. I början av prisets historia tolkades allt detta ganska bokstavstroget, varför radikala förnyare som Strindberg, Ibsen och Tolstoj utan krusiduller uteslöts ur diskussionerna. Bidragande orsak till detta var den ultrakonservativa Carl David af Wirsén, Akademiens ständige sekreterare under prisets första årtionde och hade ett MYCKET stort inflytande. För honom och hans gelikar, där bl.a. Snoilsky ingick, var priset snarare ett kulturpolitiskt instrument för den vita, europeiska, manliga författarkanon som verkade i reaktionär anda. Därför slank namn som Prudhomme, Eucken och Mommsen genom Akademiens nobelöga, medans framträdande världsförfattare som Zola, Joyce och Gorkij fick stå utanför.
Sakta framåt
Karlfeldt	Men tiderna förändrades. Efter af Wirsén märktes en liten nyorientering under Erik Axel Karlfeldts försorg. 1913 utvidgades den geografiska spridningen till indiern Tagore (enligt uppgift hårt saluförd av orientalisten Heidenstam som själv kammade hem priset några år senare). Under trettiotalet märktes åter en mer traditionell hållning, med priser till stora epiker (ingen poet) som Peral Buck. En uppstickare är Eugen O'Neill (1936). Anekdotiskt kan nämnas att Karlfeldt fick priset (en tysk tidning lär i ett tidigt, icke-ironiskt "Äntligen", ha utbrustit "Wer ist Herr Karlfeldt?") postumt efter att ha avlidit under processen. Motiveringen är därför unik, den riktar sig inte till personen, utan verket: "Erik Axel Karlfeldts diktning".
Priset hinner ikapp
Faulkner Beckett	En mer omfattande modernisering i synsättet på pristagare kom i och med efterkrigstiden och tillträdet av Anders Österling på sekreterarposten. T.S. Eliot, William Faulkner och André Gide hör till de utskott från den modernistiska linje som redan långt tidigare borde uppmärksammats. Man märker här inträdet av en andra huvudlinje ut uttolkandet av Nobels vilja. Den första, att belöna "mästerskapet" av en redan utvecklad och erkänd litterär form, hade redan belönats med råge. Denna nya strategi, att "lyfta fram" och "uppmuntra" smalare, ofta experimentella författarskap har med tiden fått en allt mer framträdande roll. En knäckfråga var hur man skulle förhålla sig till formuleringen "hava gjort mänskligheten den största nytta". Kunde en dysterkvist som Samuel Beckett komma ifråga? Vad hade han gjort överhuvudtaget för att förbättra världen? Kjell Espmark skriver såhär: "Svaret gavs av Karl Ragnar Gierow. Det är först vid 'botten' som 'den pessimistiska tankens och diktens uppenbarelseunder verkar', sade han i ett tal som utpekade den djupa känsla för 'människans sanna värde' och på den linjen fann 'den inneboende reningen, den livgivande kraften trots allt i Becketts svartsyn'." Detta innebär inte att De aderton kan sträcka sig hur långt som helst, vilket åskådliggörs i behandlingen av Ezra Pound. Pound, som litterärt får betraktas som en högst relevant kandidat, sorterades bort efter sin fascistiska uttalanden under Andra världskriget.
Sartre och Pasternak
Pasternak Sartre	Vid två tillfällen har priset avböjts. 1958 tvangs Boris Pasternak återta sitt löfte om att komma till Stockholm sedan Sovjetregimen hotat med att inte släppa in honom i landet igen. Något år tidigare hade han mästerverk "Doktor Zivago" smugglats ut via Italien och tagit världen med storm. Han uteslöts ur författarförbundet och hotades alltså. Pasternak, som var till åren kommen och inte hade någon lust att ända sin bana utomlands, avböjde priset. Proceduren skulle nästan kopieras 12 år senare i fallet med Alexander Solzjenitsyn, se nedan. Däremot avsade sig Jean-Paul Sartre priset självmant år 1964. Valet hade läckt ut i förhand och i ett brev till Akademien förklarade Sartre kortfattat och utan vidare förklaring att han inte ämnade komma och mottaga priset. Det ligger väl nära till hands att söka Sartres motiv i hans egen frihetsfilosofi, eller möjligen att Albert Camus fått priset sju år tidigare. Avund? Lars Gyllensten berättar i sina memoarer "Minnen, bara minnen" att Sartre "eller honom närstående" (s. 282) hörde av sig 1975 med en förfrågan att lyfta prispengarna, som även de avsagts. Detta var enligt sekreterare Gyllensten inte möjligt, eftersom pengarna fonderats inom Nobelstiftelsen.
Solzjenitsyn
Solzjenitsyn	En av de största kontroverserna i prisets historia är utan tvekan bråket kring utnämnelsen av Alexander Solzjenitsyn. Året var 1970, Chrusjtjovs tillfälliga glasnost var över och Berzjnevstyret låg som en lovikkavante över Sovjet. Solzjenitsyn var då redan utesluten ur sitt lands författarförbund och belagd med publiceringsförbud. Vänner rekommenderad honom att inte fara till Stockholm för att mottaga priset, risken var alltför stor att han inte skulle släppas in i Sovjet igen. Solzjenitsyn for inte, men ville att priset skulle utdelas vid en ceremoni på svenska ambassaden i Moskva. Det ville emellertid statsmakterna inte gå med på, rädda att stöta sig med Sovjet. Många minns väl TV-debatten där Vilhelm Moberg går till våldsamt angrepp mot Olof Palme för denna undfallenhet. Priset bidrog till en officiell hetskampanj mot Solzjenitsyn i Sovjet och sedan manuskriptet till "Gulag-arkipelagen" (en halvt dokumentär skildring av det sovjetiska fängelsesystemets historia och vardag) smugglats ut till väst, landsförvisades Solzjenitsyn 1974. Samma år kunde han komma till Stockholm och mottaga priset på den vanliga cermonin. En utförlig beskrivning om turerna kring Solzjenitsyns nobelpris finns i Per I. Gedins självbiografi "Förläggarliv".
Nya språkområden
Szymborska	På senare år har de mer universella "banbrytarna" (de växer ju inte på träd direkt) ersatts av pionjärer inom olika kulturer och språkområden. Valen av poeter som Jarsolav Seifert (1984), Wislawa Szymborska (1996) och Gao Xingjian (2000) får betraktas som medvetet satta strålkastarkoner på mindre, eller i västerlandet okända, författarskap. Här får priset en mer pragmatisk betydelse, inte minst för de som premieras. Även om priset i alla tider varit ett litterärt pris, har det utnämningarna alltid kunnat tolkas som real- eller kulturpolitiska markeringar. Liksom en stor skara anser att Astrid Lindgren borde ha fått det, finns det antagligegen inom alla kultursfärer och geografiska områden där priset är känt liknande åsikter att just deras ikon borde få utses. Bob Dylan har sina förespråkare. Likaså Stephen King. Och Tranströmer. Dessa herrar kan utifrån olika tolkningar såsom världsförbättrare, mästare och bandbrytare komma ifråga, men man måste komma ihåg att priset inte är en tävling. Vinnaren utses utifrån en sammanvägd bedömning av Akademiens ledamöter. Valet är både komplext och subjektivt. Utifrån denna insikt kan man kanske ropa "Äntligen" utan ironi i rösten.
	Av Anders Edwartz Texten baseras på kunskaper som förvärvats genom läsning av Kjell Espmarks böcker om nobelpriset i litteratur samt konsulterande av NE.