Tema: Norrland
Den norrländska litteraturen har på lite drygt hundra år vuxit fram ur ingenting. Eller rättare sagt, ur ett påträngande behov av att ge Norrland en egen röst i litteraturen. Före 1900 var det nästan bara sörlänningar som skrev om Norrland, idylliserande reseskildringar eller skrivbordsprodukter med exotiska beskrivningar av vildmarken och dess primitiva befolkning. Norrland var en koloni inom Sveriges gränser, själv kom det sällan eller aldrig till tals.
När de första norrländska författarna dök upp vid tiden för det moderna genombrottet ville de uttrycka en specifikt norrländsk erfarenhet. De skrev om sina hembygder, och gjorde det med oerhörd pondus och kraft. Olof Högbergs "Den stora vreden" från 1906, ett 1200-sidigt epos om nordsvenska öden "ur häfd och sägen", bär väl en titel som säger det mesta.
Man kan säga att den norrländska litteraturen växte fram i takt med industrialiseringen och befolkningsökningen. Väldigt mycket hände i Norrland under det sena 1800-talet. Byggandet av stambanan gjorde det inte bara lättare att färdas, det skapades också mängder av nya arbetstillfällen i norr. Timret var en central råvara som gav jobb i skogen, på sågverk och i pappersmassefabriker längs kusten. Längs älvarna byggdes kraftstationer. Runt malmfälten längst uppe i norr växte det fram tätorter som Kiruna och Gällivare där människor bosatte sig som på olika sätt var knutna till gruvorna. Om alla dessa förlopp har norrlandsförfattarna skrivit: Sara Lidman, Eyvind Johnson, Gustav Hedenvind-Eriksson, Björn Erik Höijer, m.fl.
Romanen om Olof |
 |
Eyvind Johnsons berättelse om sin uppväxt räknas som ett av de stora verken om Norrland.
Till recensionen
|
Förvandlingen av Norrland, inlemmandet i det moderna Sverige, har varit en lång och utdragen process. De tankar och ideologier som den nya tiden förde med sig ledde ofta till kommunikationssvårigheter och konflikter mellan lokalbefolkningen och dem som kom utifrån. Per Olov Enquists "Musikanternas uttåg" skildrar det första, trevande mötet mellan arbetarrörelse och västerbottnisk inlandsfromhet. Proletärförfattare som Elf Norrbo och Karl Östman har skrivit om konflikter kring baggböleri och träpatronernas roffarmetoder, Per Olof Sundman och Kerstin Ekman om möten mellan svenskar och samer, och så vidare.
Under 1900-talet och början av 2000-talet har det skrivits så pass mycket skönlitteratur om norrländska människor och miljöer att det är svårt att få ett helhetsgrepp om den; här ryms allt från Stina Aronssons laestadianskt färgade ödebygder till Lars Ahlins myllrande stadsskildringar, från Helmer Grundströms strävsamma poesi till Nikanor Teratologens chockinriktade perversioner. Naturligtvis finns här även en hel del bråte, självförhärligande lokalpatriotism och pinsamma naturpekoral.
Den norrländska litteraturen är alltså inte någon enhetlig kategori. Tvärtom. De böcker som presenteras i den här specialen är inte först och främst "norrlandsromaner" utan självständiga konstverk i sin egen rätt. Vi har inga anspråk på att visa en fullständig bild, snarare vill vi göra några nedslag i ett svåröverskådligt utbud av böcker. För den som vill ha ett bredare perspektiv på den norrländska litteraturen rekommenderas "Rötter och rutter", som är en bok om Norrland och den kulturella identiteten, utgiven av institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk vid Umeå universitet.
Redaktionen, dagensbok.com
|
dagensbok.com
