Författaren tillika läkaren Karin Wahlberg – född 1950 – frammanar med inlevelse och värme sin egen barndom i sin trivsamma serie kollektivromaner från Kalmar, alias Ekstad. Själv är jag visserligen ett decennium yngre, men också jag minns en tid då herr och fru var gängse tilltal, då man kallade kompisarnas föräldrar för tant och farbror si och så och mammorna mestadels var hemmafruar. Papporna bar hatt och rock och förkovrade sig med hermodskurser. Man handlade prylar billigt på Epa, som låg mitt emot Konsum. På mitt rum dignade stringhyllorna av häst- och mysterieböcker, mestadels försedda med Wahlströms ungdomsböckers karakteristiska röda ryggar. Saabarna puttrade, lördagarna innebar halv skoldag och man festade loss på Zingo, Champis och Pommac.

Men det är framförallt livet i och runt lasarettet som står i centrum i denna serie, som inleds med Än finns det hopp (2013), för att följas av Livet går vidare (2015), Lätta ditt hjärta (2018) samt Med liv och lust (2024).

Persongalleriet kan till en början tyckas överväldigande. Det innefattar skräcködlor till avdelningsföreståndare, jäktade doktorer, hunsade biträden, fisförnäma doktorinnor, exploaterade barnflickor, hårt arbetande badbiträden, stroppiga överläkare med flera.

Om jag ska nämna ett par favoritkaraktärer vid namn, så är Ella-Kristin Banér och Stina Rudström, som delar rum på elevhemmet, givna. Den rara Ella-Kristin är förlovad med den slätstrukne underläkaren Carl Emilsson, som suktar efter den av polio drabbade skolflickan Ulla. Ella-Kristin drömmer om att få barn (vilket ska visa sig problematiskt), medan den mer tillknäppta Stina ämnar vidareutbilda sig till barnmorska. Hon får något av en chock när det kommer fram att sjukvårdsbiträdet Wilma Borg är hennes biologiska mamma.

Allra mest har jag nog ändå fastnat för den attraktiva, rättframma Nancy Brandh, som är gift med den snåle och lite träige Egon. Han är kirurg och ständigt i tjänst. Nancy har vuxit upp på Södermalm och känner sig som en katt bland hermelinerna i den Ekstadska societeten. Hon finner hemmafrutillvaron enahanda och tar lyckligt chansen när hon erbjuds skriva för Ekstad-Tidningen, de fyra barnen till trots.

Författarens sympati omfattar framförallt kvinnorna. Det är också främst genom deras blickar som vi får erfara sjukvårdens hackordning. En läkare skulle gudförbjude aldrig komma på tanken att fika med ett biträde och vice versa. I matsalen signalerar de vita dukarna på doktorernas bord hög status. Och en sådan sak som att medlemmarna i ”Läkarfruföreningen” gör sig märkvärdiga med anledning av sina mäns yrkesstatus känns idag mest skrattretande.

Med stor inlevelse beskrivs de långa tärande jourpassen, den ständiga personalbristen, arbetsplatsmobbningen samt den evinnerliga oron över att göra misstag, vare sig du är sjuksköterskeelev eller assistentläkare. Men här ryms också arbetsgemenskap, solidaritet, arbetsglädje samt hemliga amorösa förbindelser.

De flesta anställda bor på sjukhusområdet och spisar i personalmatsalen. En pikant detalj är att vi bjuds på redogörelser för vilka maträtter som står på menyn. Uppenbarligen var måltiderna viktiga avbrott i personalens långa arbetsdagar, som ofta var uppdelade i två arbetspass (delade turer). Inte undra på att det på 1950-talet började mullra i sköterskeleden med krav på legitimation, högre lön och bättre villkor överlag.

Förändringens vindar blåser i bok fyra, Med liv och lust, som utspelar sig 1963. För ett par av våra vänner hägrar pensionen. Den blå sjuksköterskeuniformen med hätta börjar kännas omodern och kan – till det gamla gardets förfäran – bytas ut mot enkla vita rockklänningar. Många av biträdena har tagit chansen att förkovra sig med hjälp av en sex-veckors-kurs och kan titulera sig undersköterskor. Polioepidemin är numera ett minne blott, efter att det efterlängtade vaccinet blev tillgängligt 1957. I takt med att lasarettets byråkrati vuxit har också läkarsekreterarnas antal ökat. ”Olycksfall” benämns nuförtiden ”Akuten” och ”Epidemin” ”Infektionskliniken”. Vidare har papporna så smått vågat höja sina röster för att få närvara i förlossningssalen.

Jag upplever att författarens entusiasm för att ta upp allehanda viktiga frågor emellanåt tar överhanden, på bekostnad av gestaltningen. I synnerhet gäller detta för den tredje delen.

Karin Wahlberg har infört mer spänning i Med liv och lust. En pyroman gäckar polisen och skrämmer upp Ekstads invånare samtidigt som en våldtäktsman går lös. Vi får bevittna dramatiska scener på Akuten och i operationssalarna, närvara vid en komplicerad tvillingfödsel med mera. Den fjärde boken skiljer sig också från de tidigare på så vis att författaren – tråkigt nog – förpassat en del av de välbekanta karaktärerna ut i kulisserna. I stället introduceras vi för en lång rad nykomlingar. Ibland får vi knappast mer än ett namn och en yrkestitel. Men framförallt tyngs framställningen av de många – stundtals omständliga – upprepningarna. Detta blir enerverande och tradigt för oss som följt romanserien från start.

Men sammantaget rör det sig om en ambitiös och på det stora hela lyckad – om än i mitt tycke något ojämn – romanserie, som gett mig mycket läsglädje. I synnerhet imponerar den livfulla och vederhäftiga beskrivningen av dåtidens sjukvård. Inte minst berör redogörelsen hur synen på barnavård över tid radikalt förändrats, och hur övertron på professionalism gick överstyr, då föräldrarna utestängdes från vårdavdelningarna.

Av bokslutet drar jag belåtet slutsatsen att en fortsättning vankas. För att citera Karin Wahlberg själv: ”Livet går vidare”. Både i Ekstad – och annorstädes.